Världens finaste John!

Världens finaste fullblod, underbara John, finns inte längre här utan springer nu på de evigt gröna ängarna.

Denna vecka har det hänt mycket, min bil la av igen, jag har jobbat på med Lighten och dessutom fått tag på en super bra massör till honom, Hestia löshoppar jättebra och är nu anmäld till treårs test i maj, dessutom försökte jag fira valborg igår... men hur mycket jag än har kört på så är det så himla tomt efter John, jag börjar typ gårta hipp som happ vet inte vart jag ska ta vägen.

Han har ju som tidigare nämnt på senaste tiden haft lite muskelkontraktioner nu och då. Det har varit jätte konstigt och förra helgen var han dessutom uttorkad, så ha fick stå på dropp medans jag åte in till ultuna med massa snabbtester för att kolla om det var någon brist av nått slag. Men alla prover var fina och det märkligaste var att han verkligen drack ordentligt, men höll liksom ändå inte vätskebalansen. Så vi bestämde oss för att åka in till strömsholm och kolla njurarna, och där visade ultraljudet att han hade en tumör, den högra njuren var mer än dubbelt så stor som den andra. (Hästar har extremt sällan problem mes njurarna, de fall man sett har man ofta hittat vid obduktioner av hästar som dött vid narkos.) Tumören pumpar dessutom ut adrenalin, så det var därifrån muskelkontraktionerna kom, han var alltså stressad. Man kan inte göra något åt en sån tumör och när vi dessutom fattade att han hela tiden hade en massa adrenalin pumpande som gjorde att flyktinstinken i princip var påslagen hela tiden och att han var så stressad så bestämde vi oss för att ta bort honom så fort som möjligt. När dom hela tiden har en så hög adrenalinhalt är det också väldigt jobbigt för hjärtat, och finns en risk för en så kallad "sudden death", att hjärtat helt enkelt lägger av. Det ville vi verkligen undvika och i torsdags fick han somna in.

Även om man vet att det inte fanns något man kunde göra så är det så himla hemskt att han är borta. Han var ju dessutom så ung... Varje gång man går in i stallet och ser hans tomma box, när man tittar upp mot "grabbarna hage" och bara ser två istället för tre hästar och varje gång man fixar kraftfoder och kommer på att "just de, en hink mindre..." så känns det så himla tomt!

Folk kanske tycker man är töntig när man blir så otroligt ledsen över ett djur, men faktum är att det är få männsikor jag har följt genom livet och varit så engarerad i som jag är i mina hästar. Man sköter om dom varje dag och planerar liksom sin dag efter dom... Jag var med när John föddes (han föddes i januari och då är det ju värsta kallt så jag kommer ihåg att vi fick åka runt och försöka leta upp tillräkligt stora hundtäcken, som han kunde ha på sig ute:), jag kommer ihåg när han stod i galoppträning på Täby, när han vann där. Mest minnen har man ju självklart sen han kom hem hit igen och jag började rida honom. Han kunde blivit en riktig super häst om han inte haft så mycket skadeproblem. Han hade verkligen en utmärkt extriör, för att vara fullblod så hade han en jätte fin ridhästtyp; långlinjerad med fina vinklar. Han rörde sig bra, framförallt galoppen var fantastisk och han hoppade riktigt bra! Och så var han så otroligt snäll! Det kändes som om han var ytterst tacksam över att slippa Täby, han trivdes aldrig riktigt där. Men han var väldigt lycklig här, i de stora hagarna med sina kompisar. Jag tror Lighten kommer sakna honom, han har ju visserligen Jens, man John och Lighten var verkligen jätte bra kompisar och lekte massor...

Här är John till vänster och hans syster Lady till höger.

Mattes Älskling! Love you always!