Det har varit lite si och så med Lighten de senaste veckorna, efter igångsättningen har han fått ont i ryggen och det verkar dessutom som har dragit på sig en lårkaka på höger bak som han känner av. Kanske har han blivit sparkad i hagen. Equiterapeauten har behandlat honom och han är redan mycket, mycket bättre i ryggen så förhoppningsvis slipper jag be mamma kortison behandla honom. Just nu tömkör jag bara och varvar det med att cantra lite lungt och fint på åkrarna. Lightens rygg mår oerhört mycket bättre av att få arbeta kontinuerligt än att vila, han får snabbt låsningar i ryggen när han inte jobbas. Tar det dock ytterst lugnt och avvaktar och ser vad som händer med höger bak.
Helia jobbar än så länge på helt Ok på tömmar. Time will tell om hennes knä pallar med eller inte.
Mattes klokaste och finaste kompis!I veckan var vi också tvungna att säga farväl till världens finaste lilla ponny. Totte har haft problem med sin sena sedan han skadade den förra våren. Under hösten har han ofta varit halt och markerat ordentligt när man tagit in honom från hagen. Det kommer inte bli bättre, snarare tvärt om och vi tyckte han skulle få slippa ha ont.
Även om det känns som ett riktigt beslut att ta är det så otroligt jobbigt att tvingas avliva sin häst. Totte kom till oss när jag var nio år och det är få (även människor) jag känt så länge och har så många minnen med. Det var honom jag började tävla med och träna och lära mig rida "på riktigt" på. Han vara en väldigt hinderklok ponny och hoppade super bra. Vi tävlade ytterst lite dressyr men han var väldigt duktig där också, gjorde skolor, byten och förvända galopper ytterst bra. Totte hade en väldigt stor personlighet och mycket egen vilja, men han gjorde alltid sitt bästa med dom han tycke om, han var verkligen en lojal häst. På hemmaplan kunde han var lite busig att hantera (han var klapphingst så han var väldigt hingstig) men på tävling och träning var han alltid ytterst fokuserad och koncentrerad på sin uppgift. Jag har såååå många underbara minnen med och av honom!
Han har lämnat ett sjukt stort tomrum på gården och jag blir fortfarande gråtfärdig ibland när man svänger upp på infarten och han inte kommer galopperande i hagen på höger sida. Det är bara tomt där nu...
Det är också väldigt jobbigt med själva avlivningen. Det är svårt att få bort den där bilden av när dom faller från näthinnan. Man måste försöka tänka på så många levande minnen som möjligt och tänka på hur dom var i livet. Det hjälper att titta på bilder tycker jag.
För jag anser, banne mig, att man har en skyldighet att vara med sina djur till the bitter end, enda fram till slutet. Alla djur som har tillit till sin matte eller husse blir ju så oerhört mycket lugnare när dom är med. Att låta någon annan stå vid sidan när hjärtat slutar slå skulle jag aldrig göra. Det är svinjobbig att både ta beslutet, och att vara med vid en avlivning, men det är ett ansvar man tar på sig när man skaffar ett djur. Livet är sjukt tungt ibland men ju förr man lär sig att leva med det desto bättre, man kan inte fly och gömma sig hur länge som helst.
Jag tycker det är ännu värre med folk som låter sina hundar och katter dö själva, som inte "pallar vara med". Hästar är ju ofta vana att så gott som dagligen bli hanterade av andra människor men hundar och katter känner sig ju vanligtvis betydligt tryggare med matte och husse än någon annan. Jag blir så trött på alla människor som hela tiden flyr från det ansvar som faktiskt följer med att vara människa och är rädda för det känslor som ibland följer med det ansvaret.
Även om det känns som ett riktigt beslut att ta är det så otroligt jobbigt att tvingas avliva sin häst. Totte kom till oss när jag var nio år och det är få (även människor) jag känt så länge och har så många minnen med. Det var honom jag började tävla med och träna och lära mig rida "på riktigt" på. Han vara en väldigt hinderklok ponny och hoppade super bra. Vi tävlade ytterst lite dressyr men han var väldigt duktig där också, gjorde skolor, byten och förvända galopper ytterst bra. Totte hade en väldigt stor personlighet och mycket egen vilja, men han gjorde alltid sitt bästa med dom han tycke om, han var verkligen en lojal häst. På hemmaplan kunde han var lite busig att hantera (han var klapphingst så han var väldigt hingstig) men på tävling och träning var han alltid ytterst fokuserad och koncentrerad på sin uppgift. Jag har såååå många underbara minnen med och av honom!
Han har lämnat ett sjukt stort tomrum på gården och jag blir fortfarande gråtfärdig ibland när man svänger upp på infarten och han inte kommer galopperande i hagen på höger sida. Det är bara tomt där nu...
Det är också väldigt jobbigt med själva avlivningen. Det är svårt att få bort den där bilden av när dom faller från näthinnan. Man måste försöka tänka på så många levande minnen som möjligt och tänka på hur dom var i livet. Det hjälper att titta på bilder tycker jag.
För jag anser, banne mig, att man har en skyldighet att vara med sina djur till the bitter end, enda fram till slutet. Alla djur som har tillit till sin matte eller husse blir ju så oerhört mycket lugnare när dom är med. Att låta någon annan stå vid sidan när hjärtat slutar slå skulle jag aldrig göra. Det är svinjobbig att både ta beslutet, och att vara med vid en avlivning, men det är ett ansvar man tar på sig när man skaffar ett djur. Livet är sjukt tungt ibland men ju förr man lär sig att leva med det desto bättre, man kan inte fly och gömma sig hur länge som helst.
Jag tycker det är ännu värre med folk som låter sina hundar och katter dö själva, som inte "pallar vara med". Hästar är ju ofta vana att så gott som dagligen bli hanterade av andra människor men hundar och katter känner sig ju vanligtvis betydligt tryggare med matte och husse än någon annan. Jag blir så trött på alla människor som hela tiden flyr från det ansvar som faktiskt följer med att vara människa och är rädda för det känslor som ibland följer med det ansvaret.
Älskade Totte!!!
